fanvadniceanna

Så har man varit i ett furstendöme. Ett skatteparadis med ett kasino som regerar över gästernas plånböcker, en hamn med yachter som mer liknar flytande hus än båtar, och en furstinna som ständigt försöker fly från sin man (enligt rykterna).

Behöver jag ens säga att Monaco var grymt?! Det var verkligen fascinerade, en liten bubbla för människor som badar i pengar. Vi spenderade bland annat massa tid i ett köpcenter med enbart lyx, lyx, lyx. Och så gick vi och drömde och pratade om vad vi hade köpt om vi hade haft en miljard. Och försökte rädda besvikelsen över verkligheten genom att bestämt säga att "man säkert inte hade varit lyckligare då". Vilket naturligtvis är sant. Men en miljard...

På bilfärden till och från Monaco satt jag nästan helt tyst, och bara tittade på omgivningarna. Tänk att jag bor här. Här är sådär "ont i hjärtat-vackert" ibland. Små stenhus med fönsterluckor och slingrande blomrankor. Massiva klippor som störtar ner i ett bråddjupt, turkosblått hav. Solen.
Vi pratade mycket om varför man väljer att bo i Sverige, när man kan bo så här. Det är faktiskt märkligt. I alla fall för människor som jag själv, som tenderar att bli nere av höst- och vintermörker.

Det räcker för mig att se solen lysa in genom gardinerna i mitt sovrum, att kunna öppna balkongdörren på vid gavel, för att känna tillfredsställe.
Och det här är inget "läs om mig, och bli avundsjuk på hur gött jag har det"-inlägg, tätt följt av obligatoriskt hånskratt från mig. Det är reklektioner. Jag är en hemmakatt, jag älskar Sverige. Älskar invånarna, älskar omgivningarna och älskar strukturen. Men...det är ju så mörkt och kallt. Till större delen av året. DILEMMA. Var fan ska man hamna här i livet egentligen?

Nä, nu får det blir en kopp kaffe på balkongen, och fortsatt ignorerande av framtidsplaner :)

pussen
/Anna