fanvadniceanna

Uuuusch, vad jag har bränt pengar på sistone! Ångest!! Men det blir väl så, när man inser att tiden här är begränsad. Sen är det ju julklappar och dylikt som ska inhandlas inför hemkomsten. Men som Tayler sa till mig i våras: "you can't take money with you when you're in the grave". Då är det bara minnen man har kvar. Jag lever lite efter den devisen nu.

Idag var det cinéma club efter skolan, vi såg en julfilm från 1982 efter skolan, och den sööööög. Skitsvår att fatta utan subtitles och nä, jag gillade inte det.
Le Père Noël est une ordure hette den, om ni vill veta vad ni ska undvika.

Annars har jag massa kul att se fram emot den här veckan!! På fredag tänds all julbelysning, och Nice lilla julby invigs, senare på kvällen ska jag och några till från skolan gå och se ett spectacle i Vieux Ville, "Moulin Rouge". Skulle tydligen vara balett/musikal/teater, ska bli mycket spännande. Och på lördag ska jag ha FÖDELSEDAGSFEST! Och det ska bli askalaskul!! Jag har inte haft födelsedagsfest sen jag var typ..12? Eller vänta, 16 år var jag.
Ser fram emot det som tusan i alla fall. Och sen på söndag blir jag ju 22, men då siktar jag på en lugn rehab-dag.



Var ute på löpar/powerwalk runda till flygplatsen och tillbaka idag. När man ser solen sänka sig som ett blodrött klot vid horisonten kan man inte bli annat än lite tagen av Nice skönhet.

Och ni vet när himlen blir sådär lila, röd och brandgul?
Och när stadens siluett avtecknar sig med alla glittrande lampor?
Och när luften är frisk men vinden fortfarande är ljummen?
Och när man har meningslös, men glad pop i lurarna?
Och när man har massa saker att se fram emot?
Och när man bara känner att man har fantastiskt goa människor i sin närhet?
Vet ni vad jag menar?
Små saker av lycka är det. Jag är lycklig!

/Anna - för att Nice är det bästa jag har gjort.

Igår var en finfin dag serrö. Julia och jag mötte upp Maria vid Place Masséna, och efter diverse problem gällande busstider och stationer satt vi på bussen en timme norrut mot St Paul de Vence.
En enormt fin liten village, medeltidslik och byggd på en höjd. Vi strosade runt och kollade utsikten, luktade och provsmakade inne i de små butikerna.



Dagens jackpot var förresten när jag öppnade postlådan och hittade två brev adresserade till mig! Fan, vad glad jag blev! Ett litet paket från min fina mamma (med ett kort i som jag nästan inte tjuvkikat på alls..) och ett brev från min Anna Marie Eilertsen Randby. Jag blev så otroligt GLAD! Anna, du skriver ju så att man blir alldeles varm i hjärtat.

/Anna

Leanna är nu tillbaka i Usa. Lägenheten är så himla tom utan henne. Men vi hade en helt fantastisk sista kväll med henne (och hennes mamma Nanette som varit här under hennes sista vecka!).



Nanette tog ut Leanna, Julia, Charles, David och mig och bjöd oss på restaurang för att "you've all been so kind to me and my daughter". En extremt fin gest, som var lite svår att acceptera (ni vet, svensk som man är). Men åh, vad mysigt det var.



Vi åt på en liten resautrang i Vielle Ville. Det blev stenugnsbakad pizza, rött och vitt vin, sen delade vi på lite tiramisu och pannacotta till dessert. Det var verkligen helt fantastisk kväll, massa, massa skratt, och som David uttryckte sig "it feels like we're a family". Sen blev det lite glansigt i mina ögon när Leanna gav oss alla varsin liten kärleksförklaring, och när jag utrbringade en skål för henne och Nanette. Det har varit ett otroligt privilegie att lära känna dessa människor, och under hela middagen satt jag bara och njöt.



Efter att notan var betald, kom servitören in med en flaska Limoncello. Så då satt vi kvar ännu längre och pratade och drack upp innehållet. Åh, det var bara..fint.
En rosförsäljare smet sedan in på restaurangen och försökte sälja på oss rosor. David köpte en till Nanette som tack, och hon blev så fantastiskt glad, och det var en för jävla gullig stund helt enkelt.



Sen drog vi vidare till Leanna's stammisställe Checkpoint. Jag och David försökte genomföra en Johnny Cash-duett på vägen dit, det gick sådär för vi hade lite olika uppfattningar om hur texten gick, haha. Så plockade vi upp Simon på vägen och anlände till Checkpoint. Väl där fick vi rabatt på drinkarna (jag skämdes ytterligare lite), och lite senare även gratis drinkar specialgjorda för Leanna "they wont kill you, but they will help you go to slep later".
Vid det här laget var jag tillräckligt rund under fötterna för att inte känna skam över fria drinkar längre.
Frankie spelade en låt till Leanna och jag och Julia dansade med henne för sista gången.

Nanette gick ner och dansade med David och Charles, alltså, utan tvekan världens coolaste morsa! Sen följde David Nanette hem, och vi fortsatte vidare. När vi alla möttes upp igen, hade vi inte lust av vara på stökiga klubbar längre, så vi gick i samlad tropp hem till oss.

Kl 7 på morgonen dagen efter gick Julia och jag upp och hjälpte Leanna och Nanette till tågstationen, där de skulle ta bussen till flyget. Det blev lite jobbigt, men jag tror att förnekelsen återigen underlättar. Man fattar liksom inte riktigt att hon skulle lämna oss. Jag har precis börjat inse att Faridah inte kommer tillbaka.



När bussen kommit för att plocka upp dem kände Julia och jag att vi inte riktigt var redo att gå hem och lägga oss. Så vi köpte lite frukost på Carrefour och gick sedan till Les Ponchettes (stenbänkarna med fanstastisk utsikt vid hamnen) och såg Nice vakna till liv.
Lite senare blev vi bortschasade därifrån (de skulle spola bänkarna) och vi gick och lade oss på stranden istället. Där låg vi sedan och solade, sov och lyssnade på musik resten av dagen. Det var jättevarmt och gött! Trots att vi låg där i mys/sovkläder.
Vi badade till och med fötterna när vi gick och plockade fina stenar, det var inte kallt efter ett tag! Massa som badade igår, 26e November (!) that's a first för mig iaf.



Det här var verkligen en kväll/natt/morgon som jag kommer att spara i hjärtat för resten av livet.

/Anna - så otroligt nöjd.

2 veckor kvar i Nice. Panik. Lättnad. Oro. Längtan.

Att någon gång kunna vara helt känslokall hade helt klart varit en fördel.
/Anna

Usch, jag mår knäppt. Jag har alltid varit en sådan person som är lojal på gränsen till idiotisk när det kommer till arbete och skola. Sjuk eller inte, man ska stå ut! Eller så tror jag bara att det blir katastrof om jag inte kommer, att jag missar något.
Vi har fyra timmars skola, jag gick hem efter halva. Kände mig helt slut, helt utan anledning. Och när jag kände att jag ville slänga min bok på den spanska killen i klassen för att han frågade mig något, insåg jag att det var dags att gå hem. Gick alltså hem vid 12.00, slängde mig i sängen med kläderna på och sov till 17.30.

Just nu känner jag att jag inte har lust med någonting. Och för första gången på väldigt länge längtar jag faktiskt hem lite. Det är lika tråkigt att vara sjuk här som att vara sjuk hemma, ungefär. Plus att jag numera har en stor säng i mitt rum, vilken seger!!



/andy p.

It's really not the same without you!



Idag har jag och Baaaby varit på stan. Vi spanade in Tomas Sabo-smycken, Swarowski-ringar och Michael Kors-väskor. Och undrade om det är fult att säga att man vill gifta sig rikt. Det är det inte.
Sen drog vi till den stora Nespresso-butiken vid Place Masséna och drack gratis espresso.
För er som inte vet jobbade jag nio månader på Nespressos första lager-filial i Oslo. Att gå in i butiken och se alla kaffesorterna framkallade extremt mycket ångestkänslor, men också (hör och häpna!) en hel del fina minnen.
Bitte, AK, Jen, Systrarna Melin, Rebecka, Ena, Sandra, Sara, Danne, Jonas och inte minst: Dick. Och den där äckliga kärringen på andra våningen som alltid gnällde på oss.
Fan vad roligt vi hade det i början. Och vilken misär det slutade i, haha. Jobbade med feber nästan varje dag i slutet, med minusgrader i lagerlokalen. Svårt att se Nespresso som ett glamoröst märke när man sett skiten packas upp ur bajsbruna kartonger i en smutsig lokal.

Så här kunde det se det ut:




Tiden tickar på, och jag märkte att ett tecken på att det här numera är längesedan är att jag börjar minnas de bra sakerna mer och mer, medan allt det jobbiga börjar blekna bort. Ganska fint med förnekelse ibland. Men helvetes-turerna till Skedsmokorset och Alnabru kl 6 på morgonen i överjävliga minusgrader glömmer jag inte i första taget. Inte heller 16 timmars-arbetsdagarna.

Men tack Nespresso, med er hjälp har jag spenderat några av mina livs bästa månader i Nice, och bara glassat. Allting har nog en mening ändå.



/Anna - aldrig blivit firad så kungligt som på min 20-års dag med dessa tjejer. Oslo barrunda deluxe. 4 dec 2009, det var tider det!

Jag älskar facebook-chatten. Jag och Julia har sovrum precis bredvid varandra, men vi väljer ofta det virtuella alternativet.

Så nu sitter jag på mitt rum och gapskrattar åt våra små internskämt. Och så hör jag henne skratta på andra sidan väggen. Dagens ungdomar alltså...

Som den julnörd jag är har jag inget emot att juldekorationerna kommer upp tidigt. Men jag måste medge att en enorm gran täckt av fejksnö känns lite ovant. Men i alla fall, så här ser den ut, mamma!

Övrig lägesrapport: Min solbränna bleknar alltmer för varje dag. Jag är mycket, mycket ledsen för detta. Ännu ledsnare är jag över att Micke och Petter kommer vara brunare än mig när de kommer hem från Bali. Nederlag.




/A

Okay girl, so this is my gift to you. A blog post in English, woho! Now you wont have to use stupid google translate and mess up my beautifully structured sentences.
It's been one day since you left and we all miss you terribly, but I'm sure you know that.

Long distance relationships between loving partners are hard to maintain, but when it comes to friends I think it has a lot of benefits. And now, when I was gonna write them down and convince you that I was right, I couldn't think of any. Anna in a nutshell, right?
Never mind, let me put it this way instead: if you are really good friends, it doesn't matter if you see each other frequently or not. I know that if I was gonna meet you in one year from now, it would be the same. We would just have a hell of a lot to talk about!

Faridah, you're brilliant (!) . I like everything about you, and simply put:
I'm so freaking glad that we both decided to spend this autumn in Nice!



I hope that London treats you well, I hope that the first Eggnog Latte tastes just as amazing as you described it, I hope that your family and friends in Lagos gives you the warm welcome you deserve.



Et nous devons aller à Nice ensemble l'année prochaine si c'est possible! Mais comme je te promis, je vais aller à Paris au printemps prochaine et je vais te voir!!

love you!
/Anna

Oj, vad jag insåg att jag hade mycket att skriva! Men idag har dagen gått i fransk underhållnings tecken! Efter skolan drog jag hem och åt, sprang sedan tillbaka för att kolla och diskutera filmen Ensemble - c'est tout (Tillsammans är man mindre ensam). Söt film (trots att David retades och berättade slutet för mig), och fullt förståerlig, med fransk text iaf. Läraren som höll i det hela är en ny favorit: Didier. Han hatar Marseille och älskar Nice.
Efter film blev det hemgång och skype session för att rensa huvudet. Vilket behövdes. Allting händer alltid på samma gång i mitt liv, jag avskyr det. Men jaja, tråkar inte ut er med detaljer på det ämnet.

Efter att ha lagat middag i rekordfart (fan vad jag har blivit bra på att improvisera i köket, heja mig!) stack jag och Faridah till Vielle Ville, hem till Simon, Fanny och Nils. Där försökte vi kolla på en fransk tv-serie som har seriestart en gång om året, och som alla fransmän tydligen adooooore. Fais pas ci fais pas ça.
Problemen var:
1, jag fattade ungefär bara 40 % av innehållet. De pratade sjukt fort och det var mycket street words som jag inte förstod.
2. Av de 40 % kan vi skala av ytterligare 20%, då deras tv gav upp gång på gång, the picture froze eller så försvann ljudet.

Vi tappade med andra ord fokus i slutet. Konstigt, det gör jag ju aldrig annars?



/A

Igår var vi évidemment och kollade på fotbollen. För att vara en brittisk pub var det förvånansvärt få engelsmän där (läs: en). När England gjorde mål var det alltså bara ett litet klent heja-rop som kunde urskönjas ur den besvikna massan. Jag tyckte lite synd om honom och småpratade lite med killen, men han var rätt nöjd med att omges sig med massa vackra svenska flickor. Det brukar låta så.
Till matchen beställde vi vinchaud (GLÖGG!!) och så fick man en pepparkaka. Efter matchen gick ett live-band på, också det brittiskt.
Så, för att sammanfatta: gött sällskap, glögg och pepparkaka, fotboll, live musik, brittisk pub. Nöjd Anna eller?




/Anna - Zlatan e Zlatan.

Denna långhelg blev det en del gjort. Förutom en familjemiddag (som Leanna lagade för vårt "lilla" kompisgäng på typ tolv pers), och diverse utgångar blev det även två dagsutflykter, en till medeltidsbyn Eze (måste åka tillbaka dit!!) och en till filmfestivalstaden Cannes.


En Leanna och en Anna framför de berömda trapporna. Trapporna, där stjärnorna entrar den prestigefyllda filmfemstivalen i Cannes. De förberedde för något evenemang där, vi fick inte gå närmre än så här. Dåligt! Är sååå besviken. Nej, jag skojar bara, helt ärligt var det som vilken jäkla trappa som helst. Rätt lång bara. Plus att man kanske kan göra fynd som t ex: Brad Pitts hårstrå, eller Vanessa Paradis' tuggummi. Men nu blidde det inte så.


HEJ O HÅ!
/Anna

Saker som bekräftar teorin att jorden är på väg mot undergång:





/Anna - Bieber's girl.

Idag har jag 3 veckor och fem dagar kvar i Nice. Det ska självklart bli kul att komma hem och träffa alla, och jag längtar ihjäl mig efter allt julmys.
Men det kommer göra ont i hjärtat att lämna det här. Jag vet inte hur man gör sånt här, lämna för att inte komma tillbaka.
Vissa av mina vänner här nere känner mig bättre än många i Sverige.
Jag vill inte bryta den här konstellationen: Julia, Leanna, Anna, Faridah.



Ma famille française :)

/A

Angående föregående inläggs kommentarer:
Issy: Jag är avundsjuk. Det är allt jag har att säga. (Och att vi snart ses, iiih!!)
Micke: Du blir portad från min blogg om det stör dina studier!!! (Äh förresten, vill ju inte porta "han som alltid kommenterar"). Och jag tar det som en komplimang :)

Så, nu till det jag egentligen tänkte skriva om. Jag har sett något häftigt ikväll. Medelhavet bjöd på ett fantastiskt skådespel, och jag hade turen nog att få bevittna det.
Jag drog på mig mina springkläder och naturligtvis började det regna (gör fan alltid det, vill vädergudarna att jag ska bli tjock?). Stod på balkongen och väntade ut det, och begav mig sedan ner mot havet.
Väl där springer jag rätt ut på Promenade des Anglais, som var helt folktom, förutom uniformerade polismän som står utplacerade lite här och var.
Eftersom jag är inne i min egna lilla värld reagerar jag tydligen inte på detta faktum utan fortsätter springa mot strandkanten. Resulterade i en smärre utskällning av en polisman. Eller äh, tillsägning snarare, men jag blev lite generad.

I vilket fall, har aldrig sett något liknande som bukten i Nice ikväll. Havet var i uppror och enorma vågor kastade sig in mot land. Vägen där bilarna brukar köra var avstängd, och folk stod uppradade vid polistejpen och bara tittade.
Det påminde mig mer om ett monster än ett naturfenomen. En varelse som förtvivlat försöker kravla sig upp på land, som med gigantiska händer griper efter fäste längs strandpromenaden och när han gång på gång misslyckas utbrister i ett vrål som överröstar allt annat.
Efter varje utfall drog vattnet sig tillbaka, och det rasslade och klingade av alla tusen stenar som rörde sig av strömmen. Jag fortsatte upp mot mitt favoritställe, där vägen kröker sig för att sedan fortsätta mot Le Port. Där ställde jag mig och bara såg på. Vet inte ens hur länge jag stod där, men jag blev så uppslukad av hela situationen.

Vägen tillbaka sprang jag genom Gamla Stan, då de stängde av mer och mer av vägen. Möter Julia utanför vår lägenhetsport, och båda börjar prata i mun på varandra om vad stormen gör med havet.
Vi springer upp i köket, hämtar med oss Leanna och Faridah och går tillbaka, och bara ställer och oss tittar. Där jag tidigare stod har de nu spärrat av. Faridah berättar att hon drömt att hon, jag, Julia, Leanna och Charles överlevt en tsunami i Nice bara för några nätter sedan. Känns lite obehagligt, och lite senare återvänder vi hem.

Jag kan inte riktigt återge det, och jag var otroligt bitter för att jag inte hade med mig kamera. Min enda tröst vara att min kamera ändå aldrig hade kunnat återge vad jag såg.

Julia tog den här bilden, här har en våg precis sköljt över muren mot stranden (som är över fyra meter hög) och förbi ut över strandpromenaden och bilgatan.




Jag vet inte om det är nördigt (jag är ganska nördig), men det här var utan tvekan dagens upplevelse.

/Anna

Micke frågade mig någon gång varför jag ofta lägger upp två inlägg åt gången. Ni får inte tro att det är på grund av en hög ambition att hålla bloggen uppdaterad och innehållsrik. Nej, det är helt enkelt ett resultat av min egen glömskhet.
Den här gången kom jag på att jag måste introducera er för min nya idol och förebild: Alex Schulman.



Vet ni vilken rolig och klipsk skrivartalang det här är?? Han är min favoritskribent, alla kategorier. Det är inte ofta jag skrattar högt åt texter jag läser, men när jag gör det är det han som har skrivit dem. Dessutom har han världens vackraste fru. Inte för att det hör till saken, men det skadar ju inte. Läser just nu Alex bok, som han skrev om henne. Otroligt smart, självutlämnande och rörande.
Titeln på boken är: "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Och som om inte det vore nog, är boken perfekt. En stor kärleksförklaring, men inte en smörig sådan. Hjärtat smälter ju för mindre.

Rekommenderar alla att göra följande:

kopiera och klistra in länken för att besöka hans blogg på:
http://blogg.aftonbladet.se/schulman

och läsa tidernas roligaste annons på blocket på:
http://www.blocket.se/stockholm/8_Matstolar___KANDISSUTTNA_37109125.htm?ca=11&w=1

Anna - you can thank me later.

Idag var jag på ett ställe som och köpte en bande dessinée. Svårt att välja mellan alla Tintins äventyr, men tills sist blev det: Tintin et les Picaros!

När jag kom hem var jag så här glad:



Sen började jag bläddra igenom den och blev bekymrad, kolla bara:



Nä, men den verkar vara lagom nivå faktiskt. Och bra för att bättre på vokabuläret! (Insåg just att jag skrev "bättre på", behåller det så, ni får läsa det med Emil i Lönnebergas farsas röst!)

Annars idag har jag:
- Typ blåst bort.
- Nästan sparkat iväg Kols fotboll över en starkt trafikerad gata (Fotbollskarriären är definitivt över).
- Pluggat och druckit kaffe på Café Antonia med Olga & Malin. Duktiga var vi idag!
- Googlat bilder på nakna tjejer och tatueringar med Leanna.
- Kommit överrens med Leanna att våra pappor är kompisar i himlen. Det är kanske fånigt, men det känns lite fint. Jag tror att Svante Eklund och Joe White hade gillat varandra.
- Fastnat för ett nytt ordspråk (resultat av bildgooglandet): "the past is practice!".

C'est tout! Bise!
/A

Oh, oh, oh, jag glömde en sak! Om det här hade varit en modeblogg hade jag självklart nämnt dagens inköp, världens sötaste klänning! La plus jolie robe! Jag hade berättat för er att den är plisserad, metallic, och har öppen rygg. Jag hade kanske delgett er om mina planer att bära den på nyår, eller eventuellt på varenda fest jag kommer närvara vid under det kommande året, bara för att den är så fin i all sin enkelhet. Slutligen hade jag givit er en liten sneakpeak genom att ta kort på kjolfållen eller något sådant.
Men nu är detta ingen modeblogg. Vill ni läsa om sånt trams får ni söka er någon annanstans.

Men vad tusan, jag kan väl slänga upp en outfit-bild då. Den är från 2007, men alla som känner mig vet ju att jag fortfarande håller stilen.



Umgås som ni ser bara med vänner som har samma sense of fashion som jag själv.

/Anna

Alltid när jag handlar mat försöker jag köpa ingredienser som jag vanligtvis inte köper, allt för att variera maten utan att behöva tänka så mycket.
Så jag mitt pucko köpte kinakål. "Bra att ha som sallad, och vad nyttigt sen!" tänkte jag, i värsta friskus-andan.
Kinakålen tar nu upp nästan hela min hylla i kylen. Bara det liksom.
Men ja ja. Kinakål, säger ni. Hur smakar det nu igen?
Jo, det ska jag tala om för er! Det smakar skolmat!!!



Så nu blir det tvångsmässiga högskoleflashbacks som side dish till alla mina måltider. Och aldrig tar skiten slut heller.

Övrig lägesrapport: Kul att jag har haft en väldigt händelserik och fartfylld helg, och ändå väljer att skriva om kål. Har förresten en liten parentes när jag ändå är inne på mat-temat. Är inne på min åttonde sockerfria dag nu, vilket är remarkable för en sockerdyrkare som jag själv. Eller tusan också, sju dagar är det, var på bull-kalas igår. Men man kan ju för tusan inte gå på bull-kalas utan att äta bullar, där går väl gränsen för hur tråkig man kan bli!

Herrå!

Quentin, Yves och jag.

Jag kommer aldrig glömma förra söndagen, även om jag var ett emotionellt vrak efteråt. Jag hoppade fallskärm över St. Tropez, och det var fantastiskt.

Fantastiskt för att jag:

- vågade göra något där jag överlåter kontrollen till någon annan än mig själv.
- ordnade med allt helt själv, och att jag inte lät alla jäkla hinder på vägen stoppa mig.
- spenderade en heldag med fransmän som inte kunder engelska, och de allra flesta var otroligt goa och hjälpsamma (och ibland lite väl flörtiga, otroligt hormonstinnt yrke det där).
- inte hade någon aning om hur jag skulle ta mig hem sen, och för att jag ändå tyckte att det kändes okej.
- träffade Alex & Cynthia, för att jag tiggde efter skjuts till Nice. Istället för att tycka det var konstigt, blev jag bara medbjuden som den tredje kompisen, bjuden på fika och bilfärd fram till dörren.
- aldrig har känt så mycket adrenalin i kroppen någonsin.

2011 är visserligen inte slut, men det har varit mitt år. Det har innehållit det mesta i känsloregistret, så det har verkligen varit långt ifrån perfekt, men det är min egen utveckling jag tänker på. Jag känner att jag har förändrats.

Flytten hem från Oslo, Resan till L.A. där jag blev helt kär i familjen Baker/Vanevski. Beslutet att åka till Kanada och möta upp Tayler som jag träffade på Bali för två år sedan, och sedan åka till New York med henne. Halmstadsommar. Flytten till Nice, ett nytt språk som håller på att växa fram, och ett helt nytt socialt nätverk och nya livsrutiner. Jag har blivit starkare, jag vet inte exakt hur eller när, men det känns. Och det är häftigt.

Det är skrämmande lätt att påbörja ett nytt liv, någon helt annanstans. Jag har fler vänner här än vad jag har i Halmstad. Är det fortfarande hemma då? Tänker på den här skylten jag såg på Manhattan:



Det som inte går att byta bort är såklart familj och nära vänner. Folk jag känner väl, och som i sin tur känner mig på ett djupare plan. Och familj då, blodsband som aldrig går att ersätta.

Nu har jag bott i Nice i 2 månader. Det har gått fort, men det känns samtidigt oändligt längesedan jag stod i kvällsmörket utanför vår port och var orolig för att ingen skulle vara hemma. Nu är Nice mitt hem. Jag är stolt över mig själv, över att jag gjorde det här fast jag var rädd. Jag klarar allt nu!

Jag glömmer ibland att internet är tillgängligt för alla. Undrar om jag har råkat skriva något dumt. Måste läsa igenom texten igen. Nej, det var lugnt. Nu blir det spara och publicera.

Bonne nuit! :*
/Anna

Faridah, Charles, Kol, David et moi sommes allés au cinéma pour regarder les aventures de Tintin ce soir. Helt spontant (!!) efter en dag med massa tjejsnack i regnet. Gick dit med noll förväntningar, men blev riktigt positivt överraskad. Otroligt vacker film, visuellt sett. Nu längtar jag efter att kunna se den på engelska, så att jag kan fatta alla skämten ordentligt.
Det var INTE lätt att hänga med i Le capitaine Haddock's långa harranger. Till sist utgick jag bara från att allt han sa var svordomar eller kärleksförklaringar till alkoholen.

Idag är det den 3e november, alltså fyller Malik 22 :) Jag hoppas han gör slag i saken och tar sitt pick och pack som den etrusk han är och hälsar på mig innan jag flyttar härifrån!

Sämt på uppdatering, je sais. Men det ska det snart bli ändring på. Har hänt massa den senaste veckan! Jag är väldigt ledsen över att jag inte får se Melissa Horn live förresten. Väldigt. Ledsen. Om du vill ha mig, så säg till. För själv vet jag inte vad jag vill. Jaha, "Nåt annat än det här" på hjärnan i more or less i två veckor nu. Rekord.

Nu måste jag städa mitt rum, en kompis kommer snart, och det ser för j*vligt ut. Städpepp wihoo! (Nä, hur man än gör går det verkligen inte att lura hjärnan...)

/A - SKIT OCKSÅ! Rummet städat, men köket var visst ännu värre. Åh.