fanvadniceanna

Jag med mammas väska utanför min lägenhetsport. Ingen risk att någon tar fel på den väskan inte.. Eller var mamma jobbar för den delen..



Det bästa med att min lilla mamma är här är att man får så mycket pussar och kramar man vill. Känner mig nästan som ett klängigt litet barn. Nu ska jag tigga till mig en ryggmassage!

Den här kvällen var ett mycket bra exempel på vad jag älskar med Nice. Jag hade precis lagat och ätit middag och satt i köket och gjorde morgondagens läxa lite halvhjärtat. Så undrar Charles om jag vill hänga med honom och några andra på bio. Av ren vana säger jag nej (kan inte göra något jag inte har planerat).

Ångrar mig en kvart innan han ska dra, vi spatserar en vända på stan och möter upp de andra.
Ser "Un monstre à Paris", en söt och välanimerad barnfilm, påminde lite om Tim Burtons verk. Fattade nästan allt, wehå!
Blev sömnig som tusan under filmen, och när jag kom ut från bion tog jag min lilla tre-minuters promenad hem till lägenheten.




JAG ÄLSKAR ATT BO CENTRALT!! Ni som inte har bott långt ifrån city vet inte hur frigörande det här är. Jag kan GÅ precis vart jag vill i hela Nice! Den här staden är BÄST!

/Anna - och imorn kommer plinga-lill: Mamma! :)

Jag slutar aldrig att förundra mig själv. Det är inte så spännande som det låter. Jag satt och bläddrade i mitt block, och så hittade jag detta. Innan jag mailar vår hyresvärdinna (som bara kan franska, därför hankar jag mig fram på det jag kan vare sig jag vill eller inte) skriver jag ner det på papper, lite lättare så.



Jag tror inte att Ghislaine vet vad deiligt betyder, det är dessutom felstavat. Till mitt försvar vet jag att jag satt och knåpade ihop detta samtidigt som jag rensade mail från Oslo-tiden. Och nu har jag läst det så pass många gånger att jag inte kommer på något bättre ord än just "deiligt". I mailet stod det "bon", det var ju tur det.

Det här ska jag spara och rama in, mer förvirrat än så här blir det nog inte.

/A

Faridah, Leanna, Petra och jag var på Bikram Yoga borta vid le Port idag. Faridah är lite utav en veteran, så vi andra hängde på i hopp om att få töja lite muskler och hitta vår inre balans (hahaha, förlåt, jag kan inte ta det seriöst).

Det var helt klart en ny upplevelse. Det är alltså en timmes yoga i ett rum med 40-gradig värme.
Man får egentligen inte äta innan passet (jag fuskade, blir en hemsk människa om jag inte får frukost), man måste ha druckit minst 2 liter vatten innan, samt att man ska klunka i sig minst 2 liter vatten efteråt.

Det började inte så bra, när jag kom in i salen blev en kvinna sur på mig för att jag inte fick igen dörren till värmerummet ordentligt. Bestämde mig genast för att inte tycka om henne.

Men det var så himla coolt! Olik all annan träning jag har testat på innan. Det var inte lika jobbigt som pilatesen jag gick på i Oslo, men passet var på franska. Alltså missade jag en heeeel del detaljer kring hur man ska andas, spänna osv. Och fy f****n vad jag svettades! Har aldrig någonsin svettats så mycket! Det var insane! Sweat feast!
Mot slutet hörde man bara ledarens instruktioner och deltagarnas tunga svettdroppar träffa golvmattorna.
Kände mig konstigt nog väldigt ren efter passet. Kanske för att jag kände mig nyduschad. Av svett då.

Det här ska helt klart bli min nya måndagsvana, sen ska jag bara lära mig att förstå allt monsieur Gilbourne säger. Kan ju vara en fördel liksom.



Anna - för en frusen stackare som jag, fem av fem toasters!

PS!! Aldrig varit med om ett gruppass där folk hade så lite kläder på sig! Ledaren hade SPEEDOS! Speedos! Och börjar man skratta eller prata under timmen måste man lämna salen, i övrigt får man inte lämna salen alls. Jag var livrädd för att jag skulle få ett skrattanfall, men jag tänkte på massa sorgliga saker när jag kände fnittret bubbla i mig, så försvann det. But still, speedos? Jäkla fransmän.

Saknar båda mina systrar mycket. Men jag hänger knappt med i svängarna när det gäller Linnea, min lilltjej. 12 år, och hon börjar bli så förnuftig. För Sofia har jag nog mest varit en källa till irritation, men Linnea är mitt största fan.
Det är gött att vara storasyster.

I somras gjorde jag en sorglig upptäckt. Eller Micke gjorde den åt mig. Ungefär så här:

M: Först när man träffar dig så tror man att du är en sån ordentlig och ordnad tjej.
A: ...
M: Men sen när man lär känna dig upptäcker man att du är förvirrad. Utan din kalender skulle du vara helt lost.
A säger: Hahah! Men tänker: Tss, ofta.

Men han har rätt. Det är jag i ett nötskal. Jag är alltid i tid, glömmer inte födelsedagar eller viktiga tider, minns konstiga detaljerade händelser som ingen annan minns. Men. Utan min kalender är jag ingenting. Och även om jag egentligen vet saker, t ex vilken tid jag ska jobba, måste jag dubbelkolla någonstans där jag har det nedskrivet.
Kan jag inte dubbelkolla det ifrågasätter jag genast mitt minne. Skulle jag verkligen jobba stängning? Tänk om jag kommer ihåg helt tvärtom, vad jobbigt det skulle vara? Det var kanske öppning jag skulle jobba trots allt?
Jag kan alltså lura mig själv till att tro tvärtom, fast min första tanke (utan undantag) alltid är rätt.
Smart Anna.

Sedan är jag en list-människa. Har listor överallt, om allt. Viktigt som oviktigt. Alltid fullt med anteckningar på mobilen, minst tio utkast om saker som inte får glömmas bort och listor i papperform i alla jackfickor.

Listan ovan är ganska patetisk. Det är kul att läsa. Punkten "smsa Olli" är till exempel fejk. När jag skrev listan hade jag redan gjort det, men jag skrev upp det ändå, för att kunna kryssa av det.

Någon som vet hur man botar list-missbruk?

Fredagen den 9e december flyttar jag från Nice. Jag är rätt säker på att det kommer att kännas för j*vligt. MEN! Jag har löst det så bra, förstår ni. Den 9e december tar jag nämligen tåget till Paris för att bo en vecka hos Issy!!
Så nu längtar jag så jäkla mycket!

Isabelle. Kom in som en virvelvind i mitt liv i augusti 2005 (ingen aning om varför blogg.se får mig att bli så förbannat poetisk). Den snygga tjejen från Vittra som pratade mycket och som hade en brittisk pappa. Kommer aldrig att glömma när Isabelle satt i matsalen och återberättade en historia som hon hade sett på America's Funniest Homevideos, med sju nya klasskamrater som satt och höll på att hosta upp sin mat för att vi skrattade så mycket. (Jag kommer fortfarande ihåg historien, Issa, det var den om mannen som inte hängde med kanoten i vattenfallet).



Första bilden jag har på oss (Sep 05) samt den sista jag äger (Aug 09).



Det är ju sorgligt att tänka att den bästa tiden var i gymnasiet, men som jag trivdes med er. Isabelle, Johanna, Ellan, Susanna.
Isabelle gick sista året på gymnasiet i England, och sedan dess har hon mer eller mindre bott utomlands. London, Geilo, Montpellier och Paris. Jag har liksom vant mig vid att inte kunna träffa henne.
Men Isabelle, fan vad jag kan sakna dig ibland. Det finns INGEN som är så rolig som du, ingen jag skrattar så mycket med. Du är intelligent, bäst på att lyssna, på att ge råd och stötta när det behövs.

När jag hade det jobbigt för två somrar sedan gav du mig ett vykort som du hade skrivit till mig på. Jag hade det i jackfickan hela sommaren, och varje gång jag kollade på det kändes det lite bättre.

Jag kommer ihåg att Johanna och jag pratade om dig när vi hade varit och fikat någon gång. Om hur häftig du är. Som vågade ge dig av till Frankrike, som vågade utmana dig själv på det sättet. Vi kändes oss fega, Johanna och jag. Och stolta som över att ha dig som vän.
Vet du Issy, du är en av två personer som gjorde att jag vågade göra det här. Jag är världens mest vaksamma människa annars, klarar mig inte utan personer eller platser där jag känner trygghet.


/Anna + Isabelle = ett juligt Paris i december, merveilleux!

Youtube är märkligt. Man kan hamna precis var som helst. Jag har precis ägnat senaste halvtimmen till att kolla klipp från skådelspelen från Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Vi var där jämt när jag var liten.
Jag var överlycklig när jag fick bjuda Madicken (hade stor idol-crush på henne) på karameller, arg när Karlsson på taket snodde min godispåse, och panikade storgråtandes när Mattisrövarna stal min sulky.

Jag älskar det stället. Nästan så att jag vill kidnappa ett litet barn så att jag kan rättfärdiga en tur dit nästa sommar. (Ta det lugnt, nästan sa jag ju!)
Det var på allvar mitt drömjobb att få jobba där, tills jag insåg att man måste ha fina teater/dans/sångreferenser för att överhuvudtaget ha en chans.

Ska jag någonsin växa upp?

Jahopp. Nu blir det inget mer sånt här. Tåget har gått, sötebrödsdagarna är över, the sun is GONE. Nästan iaf. Idag stod det i Direkt Matin att det var 20 grader i Nice, vilket jag inte tror ett ögonblick på.
Jag har blivit bortskämd med all värme! Annat var det när jag bodde i Oslo, och tyckte att det var "varmt" när jag kom till Halmstad och det var noll-gradigt.
Som sällskap har jag fått förkylningen from hell. Eller, herregud vad jag överdriver, jag är bara förkyld helt enkelt.

Leanna och jag har pratat om våra pappor ikväll. Hennes gick bort för fem år sedan, och min för sex år sedan. Det betyder mycket att kunna prata. Ännu skönare att kunna ringa mamma och gråta en skvätt och sedan bli glad igen. Skype är det bästa jag vet. Näst rabarberkräm.

/Anna - läsa franska på halmstad högskola i vår? hjälp mig fatta beslut, någon!

Julia, Leanna, Charles, Anna.

Vi hade Las Vegas-fest i fredags. Det var fruktansvärt kul. Har fått mycket bra feedback i efterhand, folk hade kul. Vissa (inga namn nämnda) hade lite för kul, och spenderade hela gårdagen i sängen med fördragna gardiner.

Det är höst i Nice nu, förresten. Det uppskattas inte. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte med när jag packade. Bara sommarkläder? Jag som är typ frusnast (nytt ord?) i världen, med ständigt likstela händer och fötter. Usch, mamma kom hit med mina varma kläder!!

Det är en av mina bästa kompisar det. Inte den jag hörs med oftast, inte heller den som vet allt om mig. Men den som jag ALLTID har sjukt kul med.



Så här började det...



Olli och jag gick faktiskt i samma franska på högstadiet, så egentligen har vi känt varandra i 9 år nu! Fast ja..jag hatade ju dig då. Och du störde ihjäl dig på mig. Jag skulle synas och höras jämt på lektionerna. skulle alltid ha alla rätt, och Olli försökte mest komma undan genom att hålla sig längst bak i klassrummet (helst med minst en mp3-lur i örat).
Jag blev väl därför inte överförtjust när vi hamnade i samma klass på gymnasiet, SPM05. MEN! X antal bussturer på 350:an ihop, och massa trams i klassen; nu är och kommer du alltid att förbli en av mina bästa killkompisar!


Vi är ganska barnsliga när vi umgås. Klättrar i träd, utforskar lektplatser och flyr för livet från kossor. Förstår att Ollis högsta önskan är att få ha en apa som husdjur. Och så är det Oliver som hade tålamodet med att lära mig mina första (och typ sista, visserligen) gitarr-ackord!


Det här är vår störda kompis Malik :) När Malik jobbade på McDonalds blev han besatt av McDonalds-maten. Här ska han ner till kassorna för att hämta sin BigMac, men för att försäkra sig om att varken jag eller Oliver skulle ta av hans pommes frites tog han ett foto med mobilen, för att komma ihåg exakt hur dem låg. Till saken hör att Oliver aldrig äter skräpmat, och att jag hade beställt en egen meny, med EGNA pommes, se bilden.
Detta är tyvärr en sann historia.



Haha, hittade en video som jag har spelat in på bussen hem från stan, från mars 2010. Olli har av misstag stoppat en halvfull ölflaska i innerfickan på sin vinterjacka. När han upptäcker den blir han skitglad, och jag sitter bredvid och skrattar så att jag inte får luft. Sitter fortfarande och fnissar när jag ser den.

Ta det lugnt i Lund, min vän! Så ses vi till jul!

/Pandy.

Je suis en train de faire mes devoirs. Egentligen, men det här får väl räknas som en parallell syssla (Ha ha ha, Anna + parallell syssla = ljug). Skolan har inte alls varit bra den här veckan, eller rättare sagt, jag har inte varit bra. Ibland kryper franskan tillbaka långt, långt in, och det enda som vill komma ut är engelska ord. Det är frustrerande!
Vi har en katolsk pastor i klassen nu, Bill från Philadelphia. Han är go, jag låtsas lite att han är min long lost american dad. (Och han undrade om jag hade "lived in the states, 'cause you have hardly any accent". Sen sa han att han tyckte att jag var bäst i vår klass, och jag börjar i skrivande stund inse varför jag gillar honom).

Guuud (hehe, nu skulle Bill höra mig va! Fast han sa faktiskt "Mon dieu" två gånger idag..), vilken analytiker jag är!
Funderar mycket på framtid, relationer mellan släkt, familj, vänner och annat knivigt.
Vissa personer får inte så mycket plats i ens liv som man skulle önska. Och vissa får alldelles för mycket plats, trots att det inte känns rätt. Ska ta tag i sådant när jag kommer hem.

Imorgon ska vi ha Las Vegas-fest i lägenheten! Lite smått orolig för hur vi ska få plats, för jag tänker inte släppa in en enda levande själ i mitt rum - jag har ju nyss städat! Sedan ska vi förhoppningsvis till High Club, dit har jag velat gå sedan jag kom hit. Kulkulkul.

/Anna

Idag hände en lagom awkward grej på stranden. Leanna, Annie (Leannas holländska vän) och jag låg på stranden vid Beau Rivage, minding our own business. Jag är väldigt asocial när jag ligger på stranden, läser gärna, lyssnar på musik, eller favvo-sysslan: sover.

I vilket fall kommer en kille fråm och säger "Talar ni svenska?". Jag tittar genast runt omkring mig för att se vad som kan ha avslöjat mig, och blicken landar på min svensk/franska ordbok. Okej.
Han ville ha lite restaurang-tips, så jag gav honom några och han gick.

En kvart senare kommer han tillbaka och undrar om vi vill ha glass. Då har han och hans två polare varit och köpt tre glassar till oss. (Ni vet det där man lärde sig som liten? Att man aldrig ska ta emot godis från gamla farbröder? Inte ens följa med dem för att kolla på söta kaninungar? Sorry mamma, det fastnade tydligen aldrig i Annas huvud).
Men min glädje över gratis glass varade i ungefär tre sekunder. Vänta här nu, okända killar kommer inte och ger bort glass för att sedan strosa vidare och lämna oss i fred. De kommer sätta sig här vid oss. Fan.

Tack och lov är jag och Leanna ganska duktiga på att snacka, så det blev inte så pinsamt som det kunde ha blivit, men guuuuuuud vilka geeks!! Förlåt, jag vet att man inte får döma folk sådär, men holy crap alltså...
Deras engelska var dessutom urusel, jag skämdes, på riktigt. Ni vet när man låtsaspratar skitdålig engelska för att demonstrera riktigt extrem svengelska? SÅ var det. Med GROV Gbg-dialekt. Jag dog lite.

Men vad tusan, en glass var det väl värt. Men knappt.

/A

Igår gjorde jag något som jag fortfarande inte vet var äventyrligt eller bara korkat. Jag slängde på mig ryggsäck och träningskläder och gick till en närliggande by, precis utanför Nice. Villefranche-sur-mer.
Vägen dit tog nästan två timmar, och då pinnade jag på ganska fort. Plus att det mestadels sluttade uppåt. Någon som kan gissa var träningsvärken sitter idag?
Vägen dit var det i alla fall värt det, gick med musik i lurarna och njöt av sol mot huden, men svala vindar (det är höst här också nu, det märks). Sen var ju oerhört vackert såklart.
Väl framme däckade jag på stranden, åt en macka och hade inte riktigt lust att gå hela vägen tillbaka igen.

Det gick bussar, men jag är ganska envis av mig när jag väl har bestämt något, så jag gick tillbaka också.
Det får jag som sagt betala för idag. Aj.


På vägen dit.


Fick lite lätt slaganfall när jag såg den här byggnaden. JAG VILL BO DÄR!


Sms-paus på vägen tillbaka. Och svensk radio i öronen. Jag går alltid och ler när jag lyssnar på Morgonpasset i P3, folk glodde lite extra tyckte jag. Jag kanske precis hade rymt från barnhemmet, vad vet dem egentligen?

Idag hade jag tänkt "gå in" mina nya högklackade. Mycket naiv tanke. Det blir flipflops idag. Och horisontellt läge på stranden.

/Anna - nu kom jag att tänka på Allan Edwall, som spelar Paradis-Oskar. Jag minns precis ögonblicket när mamma berättade att han hade dött, 1997. Då var jag sju bast. Har jag svårt för att hålla tråden? Min hjärna har en mycket avancerad associationsförmåga.

Så har man varit i ett furstendöme. Ett skatteparadis med ett kasino som regerar över gästernas plånböcker, en hamn med yachter som mer liknar flytande hus än båtar, och en furstinna som ständigt försöker fly från sin man (enligt rykterna).

Behöver jag ens säga att Monaco var grymt?! Det var verkligen fascinerade, en liten bubbla för människor som badar i pengar. Vi spenderade bland annat massa tid i ett köpcenter med enbart lyx, lyx, lyx. Och så gick vi och drömde och pratade om vad vi hade köpt om vi hade haft en miljard. Och försökte rädda besvikelsen över verkligheten genom att bestämt säga att "man säkert inte hade varit lyckligare då". Vilket naturligtvis är sant. Men en miljard...

På bilfärden till och från Monaco satt jag nästan helt tyst, och bara tittade på omgivningarna. Tänk att jag bor här. Här är sådär "ont i hjärtat-vackert" ibland. Små stenhus med fönsterluckor och slingrande blomrankor. Massiva klippor som störtar ner i ett bråddjupt, turkosblått hav. Solen.
Vi pratade mycket om varför man väljer att bo i Sverige, när man kan bo så här. Det är faktiskt märkligt. I alla fall för människor som jag själv, som tenderar att bli nere av höst- och vintermörker.

Det räcker för mig att se solen lysa in genom gardinerna i mitt sovrum, att kunna öppna balkongdörren på vid gavel, för att känna tillfredsställe.
Och det här är inget "läs om mig, och bli avundsjuk på hur gött jag har det"-inlägg, tätt följt av obligatoriskt hånskratt från mig. Det är reklektioner. Jag är en hemmakatt, jag älskar Sverige. Älskar invånarna, älskar omgivningarna och älskar strukturen. Men...det är ju så mörkt och kallt. Till större delen av året. DILEMMA. Var fan ska man hamna här i livet egentligen?

Nä, nu får det blir en kopp kaffe på balkongen, och fortsatt ignorerande av framtidsplaner :)

pussen
/Anna

FREDAG. Livet på en pinne. Mat och vin, strand och solnedgång.


FREDAG. Utgång och biljard. SKITKUL!!



SÖNDAG. Regatta i Baie des Anges, Nice. Nu blir ni konfunderade va? Menar jag naaajs eller menar jag stadsnamnet?! Det får ni ALDRIG veta muahahah! (Ameh! Det var ju jättelätt att avslöja mig kom jag på, skulle aldrig skriva "najs" med stor bokstav efter ett komma...)


MÅNDAG. Blev upplockade och skjutsade till Petra och Karims place, där vi drack vin, snackade skit och åt italiensk pizza. Otroligt goa Örebroare, riktig lyckoträff! (Och kolla utsikten som speglas i balkongdörren bakom Petra).

Det var väl allt. Jag har tappat blogglusten lite. Eller mycket. Åååååh, vilket probleeeem! Jag bor på Rivieran och lever livet, men har ingen blogglust! Då har man kanske inte så stora problem trots allt:)

Anna

PS. Jag måste ha drömt konstigt i natt. Hela dagen har jag haft en melodi i huvudet. Och inte vilken som helst, utan: "Funny bunny heter jag, och jag är så go' och gla'. Vill du ha en liten grej, stoppa fem kronor i mig!" från en leksaksautomat de brukade ha på Eurostop förr i tiden! Några spekuleringar på den drömmen? DS.

Idag gjorde vi en övning i klassen, där vi delades in i grupper och fick presentera vår hemstad för varandra, och sedan återberätta det för resten. Jag hamnade med Allison från Sheffield. Så idag har jag lärt mig att Michael Palin är från Sheffield, att de äter mycket Yorkshire pudding där, samt att de har ett uruselt fotbollslag. Tror inte att jag kommer åka dit anytime soon alltså.

Charles hamnade med en annan engelska och en brasilianska. Han gjorde de inte lätt för dem när de sedan skulle berätta för resten av klassen om Göteborg. Jag knäckte mig när de kom till Göteborgs spécialité gastronomique, stadens specialité helt enkelt.

Brasilianskan: il y a une specialité gastronomique à Göteborg qui s'appelle...eh..eh, je ne sais pas...Eh..Ils mangent beacoup de...eh...haspechal!!
Resten av klassen: Haspechal???
Charles: Mais nooon! En halv specialare!!

En korv med bröd och mos alltså. Götet, vad mer ska man säga? :)
/Annaa

PS. Bilden är från Youngstorget i Oslo, 2008. Jag blev inte sugen på korv när jag såg den. I say no more.