fanvadniceanna

Den här känslan, jag vill bara kapsla in den. Jag är så sjukt glad att jag unnade mig en resa tillbaka till Nice. Det är så jävla skönt att känna att man har gjort rätt.
Men trapporna upp till skolan kändes långa och jag var lite halvskakig i benen. Men receptionisten hälsade mig välkommen tillbaka, jag tog en kopp kaffe och satte mig ner och väntade.
I salen satt också Nigel, en engelsman från London. Vi satt och småsnackade på franska (han var sämre än jag, och jag kände mig skitduktig! Gud, jag måste sluta bygga mitt självförtroende på andras misstag...), men sen kom Laurence (min gamla lärare) in. Jag blev cpnervös och började typ stamma, men så säger hon:
"Men Anna, vad gör du här? Du behöver inte göra testet, jag har redan placerat dig i min grupp!".
Jag stammar fram att "Jaha..men alltså..jag har glömt så himla mycket..minns ingenting...blablabla".
Hon säger: "Okej, kom med mig då, så pratar vi lite så får jag se vilken nivå du ligger på!"
Jag tänker: HELVETE.
Jag tycker verkligen inte om Laurence, hon skrämmer skiten ur mig. Hon är väldigt noga med att påpeka när och vad man har gjort fel, gärna inför resten av klassen. Är inte det den värsta känslan förresten, att känna sig dumförklarad? Men hon nöjde sig med två meningar, sen placerade hon ändå mig i sin klass. Hon trodde att grammatiken kanske blir lite svår för mig, men att nivån på klassen under var för lätt för mig. Och jag får gå tillsammans med Julia, stort plus! Det gick smärtfritt iallafall, jag är nöjd.

Sedan dess har jag handlat på Dia och Carrefour, och nu är mitt skafferi och min kyl fyllda. Dagens hittills bästa är att jordgubbarna är asgoda här! Och kostar 16 spänn!!
Det luktar så gott i lägenheten förresten, jag får barndomsminnen av någon anledning. Typ tvättmedel?


Det negativa är att det är molnigt. Och att jag börjar bli förkyld med tillhörande huvudvärk. Men vill man vara frisk kanske man inte skulle ha pussats med en febrig pojke. Fast då är jag hellre sjuk :)

/Anna